Kommundelningseffekter

Klicka på PDF-ikonen längst ned på sidan för att läsa hela texten om kommundelningseffekter!

Kommundelningseffekter

En inventering av 1990-talets nya kommuners lokaldemokratiska erfarenheter

Av Gissur Ó. Erlingsson

1 En tomgångsdemokrati söker sin lösning

För ett halvt sekel sedan fanns det 2 498 kommuner i Sverige. Denna indelning av landet hade sitt ursprung i 1862 års kommunalförordningar. På 1930-talet började dessa uppfattas som omoderna, och som ett led i välfärdsstatsbygget började Socialdemokraterna därför utreda möjligheterna att slå samman kommunerna till befolkningsmässigt större enheter. Syftet var främst att skapa förvaltningspolitiskt optimala, bärkraftiga kommuner. Sammanslagningarna realiserades genom den så kallade storkommunreformen (1952) och kommunblocksreformerna (1962–1974). Dessa reformer – som troligen är Västeuropas mest omfattande i sitt slag (jfr Kjellberg, 1988) – innebar att antalet kommuner sjönk drastiskt, från närmare 2 500 till 277 på bara 22 år. Fram till 1974 var sålunda trenden otvetydig – vi gick mot större och färre kommunenheter.
      Under de två senaste decennierna har denna trend långsamt börjat vända. Många delar av de nya kommunerna blev mycket missnöjda med den situation som uppstod i de sammanslagna enheterna och började aktivt sträva efter att åter få bli egna. Denna strävan har gett resultat i några fall. Sedan den senaste sammanläggningen har 12 kommunutbrytningar ägt rum. I skrivande stund är antalet svenska kommuner 289 till antalet. Ämnet för denna studie är just detta – återgången till mindre kommunenheter genom kommundelningar.
      Denna tendens, återgången till mindre kommunenheter, bör ses i ljuset av en parallell samhällsutveckling. I den allmänpolitiska debatten och det akademiska samtalet upprepas ofta ett påstående som verkar ha utvecklats till en allmängiltig sanning: Demokratin,som den traditionellt uppfattas, befinner sig i ett bekymmersamt läge. Valdeltagandet sjunker, andelen blankröster ökar och medborgarna förefaller vara mindre politiskt engagerade än förr. Vidare förlorar de politiska partierna medlemmar, och tecken finns på att medborgarnas misstro mot centrala samhällsinstitutioner bara växer (jfr Möller, 2000; Petersson m.fl. 2000; Holmberg & Weibull, 2000). Denna utveckling går på tvärs mot en norm som vi skulle kunna ge etiketten den deltagardemokratiska (se Held, 1995:305 ff. ; Jacobsson, 1999:164; jfr Demokratiutredningens demokratimodell i SOU 2000:1). Accepteras den deltagardemokratiska normen finns följaktligen mycket goda skäl att fråga sig vad som kan göras för att denna ”demokratiska tomgång” inte ska utvecklas till ett ”demokratiskt motorstopp”.

1.1 Administrativa omstruktureringar som demokratins räddning?

...

Läs dokumentet som PDF